Michael Rahms text låg först utlagd på Alviksskolans hemsida - men då de bytte innehåll där så tog de även bort denna text. Jag tyckte det var så tråkigt så när jag kom över en "cachad" kopia av texten så räddade jag den till eftervärlden genom att lägga upp den här.

---

Inledning
Detta är en liten historia om vad som fanns att göra och vad som gjordes av barnen som gick i Alviksskolan under fritiden, och beskriver vad vi ungar brukade pyssla med under 60-talets senare hälft. En del nedan avser också början av 70 talet eller är lite allmänna filosofiska tankar eller erfarenheter runt Traneberg som område.

Underst finns en karta som visar var de platser som nämns var placerade. Tyvärr är kartan relativt ny, varför bebyggelse som inte fanns på 60-70 talet är inritad, och vidare innehåller den ett antal fel eller bristfälligheter.

Minneberg
Området som nu är bebyggt och heter Minneberg var i mitten av 60-talet ett rent skogsområde med sporadisk bebyggelse. Det enda som gick igenom detta område var en smal skogsväg som slingrade sig under berget. Denna var ofta i så dåligt skick att det inte gick att komma igenom området d.v.s. från Svartviksvägen där bebyggelsen slutade till båtvarvet på andra sidan. På den lilla halvön låg en limfabrik som använde koben som bindemedel till det lim som tillverkades, och ungefär en gång i veckan kokade man kobenen, vilket gav en stank som spred sig (om vinden låg på), över hela delen av Traneberg som ligger mot Kungsholmen.

Limfabriken var en stor gammal och ful industribyggnad sannoligt byggd någon gång i slutet av 1800-talet Denna fabrik var omgärdad av staket och taggtråd. Limfabriken revs, jag vill minnas ungefär 1966, för att efter något år esättas med NK Kristensson, ett företag som ägnade sig åt någon form av båtförsäljning. Hela området som då kallades för "Tangen", upplevdes av ungarna i trakten som farligt. Anledningen var att det fanns ett gammalt träruckel i vilket det bodde zigenare. Det gick hemska rykten om vad de hade för sig, och vad som hade hänt med ungar som hade kommit för nära. Jag vill minnas att någon kompis till mig berättade om hur han kände någon som hade blivit beskjuten med luftgevär. Huruvida någon av de historier som berättades innehöll någon sanning vet jag inte.

Vid vägen som slingrade sig under berget låg en gammal skrot, med en massa ruckel, den ägdes av någon herre som var känd för att vara riktigt ilsk. Vidare låg det ett stort trähus på vattensidan, och det var någon konstig religiös sekt som bodde där sades det. Men eftersom området var beläget lite vid sidan av Traneberg, beväxt med tät vegitation, samt de hemska ryktena som omgav det gamla rucklet, fanns det ingen anledning för oss ungar att vara i detta område, med få undantag.

Ett sådant undantag var en stor gammal ek som låg nästan vid Margaretelunds båtvarv. I denna hade man bindit ett långt rep från högt uppe i trädet, och det var en utmärkt gunga, som gick under benämningen Tarzangungan, och var ett tillhåll för traktens ungar under en månad eller så. Men platsen där denna gunga var placerad blev därefter referenspunkt för lång tid framöver just under namnet "Tarzangungan".

Maggabacken med omnejd och cykling
Vägen som ledde ned från berget mot båtvarvet hette Margaretelundsvägen, vilken allmänt kallades "Maggabacken". Den bebyggelse som nu ligger mitt i backens nedre del fanns inte då, vilket betydde att om man cyklade nedför hela backen kunde man få en ruskig fart i backens sista del. Det var rent livsfarligt, men man bekymrade sig föga, med rocketstyre och utan några som helst skydd. Hade man dessutom hastighetsmätare på cykeln gällde det ju att slå rekord, och man kunde köra så fort att hela cykeln började skaka av farten. Jag vill minnas att någon kompis vurpade och slog sig rätt illa vid något tillfälle.

"Rocketstyre" förresten, var höga styren av Easy Rider-modell, som senare har blivit förbjudna. Att ha ett sådant var ett rent "måste" för varje cykelåkande kille i trakten. Ju högre desto häftigare. Cyklarna hade dessutom limpor i stället för sadlar. Man försökte efterlikna motorcyklar så gott det gick. Det fanns också olika modeflugor beträffande cykelutrustning, som t.ex. att utrusta med en massa små larviga flerfärgade lampor på fram-bakgaffel och på styret, eller att ha en eller flera häftiga tutor av modellen med stor svart gummiblåsa.

Alla dessa cykeltillbehör att inhandlades givetvis på Roslings Sport i Abrahamsberg, som alltid hade de senste och trendriktiga cykelassessoarerna. Att de flesta (eller alla) var helt värdelösa hör inte till historien.

Man vurpade ganska ofta och skrapade vanligtvis knän och händer, varefter man fick plocka bort sand ur såren. Konstigt nog tror jag inte att någon skadade sig på (de nu förbjudna) rocketstyrena.
Längst ned på Grindstuvägens högra sida, i backen, låg två stora skrotar, i början var det en riktig höjdare att smyga in där och kolla, men efter ett tag skaffade ägarna hundar som vaktade när ingen var närvarande, och så tog det roliga slut.

Ulvsundaberget som låg mittemot var utmärkt ställe att bygga kojor, men vanligtvis var de byggnadstekniska kunskaperna samt de materiella resurserna för små, varför det blev en hel del startade projekt som aldrig avslutades.

Vid ett tillfälle minns jag att en kompis och jag satte eld på en myrstack på Ulvsundaberget. Jättekul tyckte vi, men inte lika kul när det skulle släckas. Det fanns ju inget vatten att tillgå på berget, och myrstaken gick djupare än vi trodde varför man inte kunde stampa ut all glöd. Vi gjorde vårt bästa och trodde vi hade släckt allt, och avlägsnade oss. Vi fick senare reda på att brandkåren varit och gjort ett (vad jag hoppas) studiebesök på platsen. Nåja, det borde vara preskriberat nu, efter sådär en 35-40år.

Villaområdet
På andra sidan Ulvsundaberget ligger ett villaområde. Det var ingen höjdare för oss ungar att leka i, men en bit in på höstterminen var det ändock flitigt besökt av oss ungar i Alviksskolan. Anledningen var att det fanns gott om äppelträd i detta område och här pallades det flitigt. Godast äpplen hade givetvis den ilsknaste gubben i trakten som hade ett litet vitt trähus i korsningen Klyftvägen-Åkerhielmsvägen. Vi denna tid på hösten struntade man ofta i skolmaten, och begav sig till detta område, pallade äpplen och käkade dessa tills man inte orkade mer.

Jo förresten, det fanns en annan kul grej att göra i detta område. Man kunde införskaffa diverse smällare, vanligtvis Kinapuffar (som kallades bara "Kina"), i en liten järnaffär som låg vid Ulvsundavägen (korsningen med Bielkevägen). De brukade inte vara så knussliga med åldersgränser, och dessutom var det mer "drag" i smällarna då än nu. När sådana införskaffats, d.v.s. vid påsk, nyårs, eller valborgstid, kunde man med fördel stoppa ned smällarna i villabrevlådorna i detta område. De blev oftast en aning rundare och lossnade ibland från sina fästen. Himla kul och dessutom spännande, i synnerhet om man blev jagad av någon ägare till en nyligen och lätt modifierad brevlåda.

Backen på Klyftvägen kunde ibland vara en höjdare för kälkåkning på vintern ibland, till dess någon sand-plogbil kom förbi och förstörde allt. Alternativt kunde denna kälkåkning avslutas med att man nästan kört in i fronten någon bil som tagit extra fart för att komma uppför den hala backen.

Kälkbackar
Som varje unge vet tillhör kälk- och pulkåkning ett av de stora nöjena vintertid, men i Traneberg rådde (och sannolikt råder), en brist på bra kälk- eller pulkbackar, vilket egentligen är märkligt med tanke på att området är så kuperat. Men det finns ett anlal anledningar härtill, först är ju området nerlusat med bostadshus. För det andra, på de plättar som ligger mellan husen är det bergigt-stenigt och man har även sparat vegitationen, vanligtvis tallar. Och för det tredje gillade kommunen att sätta upp små knähöga stålstaket utmed gångvägarna.

Dessa gångvägar var givetvis alltid placerade i rät vinkel mot en del potentiella pulkbackar varför de små stålstaketen utgjorde effektiva hinder mot all typ av åkning i backarna. Ett typexempel var backen mellan Gesundaplan och Vidängsvägen (ned mot den lilla koisken), i vilken kommunen hade lyckats smälla upp två värdelösa små stålstaket parallellt med gångvägen och mitt i den potentiella pulkbacken. Generellt kan sägas att Traneberg var rent uselt som pulkåkningsområde, och antingen var backarna för korta, för branta, för steniga, fulla av träd, eller blockerade genom kommunens försorg.

Vid Tranebergsbron
Ett kul nöje vintertid var att "jumpa" på isen. Det innebar att man gick ut på isen, vanligtvis i trakten av Tranebergsbron och gick ut så långt man vågade, och till dess det fanns några isflak att hoppa mellan eller isen var på väg att brista. Hade man dessutom en gammal kälke, cykel eller spark att knuffa ned i vattnet var det extra kul. Denna sport krävde stor övning och färdighet och brukade avslutats då någon "plumsat". "Plumsat" innebar att någon av deltagarna gått igenom med en fot eller så, eller på annat sätt klantat till det. Påföljden blev att man tvangs gå hem och dra i sin mor någon vals om en "djup pöl" eller så. Att det kunde vara farligt, d.v.s. att man kunde helt gå igenom isen föll oss aldrig in.

En gång kallade någon på polisen som bara dök upp på stranden. Som de fegisar de var (de inte vågade komma ut och hämta oss), stod de och ropade på oss, varvid vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Alternativet att gå till en ropande polis var emot alla principer vi ungar kände. Från poliser sprang man, eftersom deras uppdykande var förknippat med något bus man ställt till.

Under Tranebergsbron kunde man med fördel smygröka, det fanns någon uppställningsplats för Gatukontoret under bron och detta område var ett ypperligt tillhåll för denna verksamhet. Cigaretterna smakade skunk, men det var ju så himla spännande och tufft, att om man lyckats komma över dylika var det bara att dra in rök till dess man var grön i ansiktet. Vanligtvis var det priset som hindrade inköp av cigaretter, men det fanns små paket innehållande bara 10 puffar som var prismässigt överkomligare än paket av normalstorlek. Det fanns dessutom en liten kiosk på Vidängsvägen som sålde enstaka cigaretter till ockerpris, och det var mycket uppskattat bland oss busungar. Någon myndighet hade säkert inte uppskattat denna försäljning om det kommit till kännedom.

Den andra roliga grejen med Tranebergsbron, var den sanddepå som låg under bron vid Tranebergsstugan. När det fanns sand där var det en sluttning i denna rakt under brokanten, och man kunde då från bron hoppa ned i sanden. Det var ett hopp på bara några meter, så det var inte så farligt, och dessutom lutade sanden man hamnade i. Men vi ett tillfälle skrämde jag "slag på" min mor efter en dylik övning. Det var så att jag vid en landning lyckats slå in en av överframtänderna i underläppen, med påföljden att det började blöda ymnigt. Jag såg givetvis till att gnugga runt en blandning av smutsig sand, blod och tårar i ansiktet, innan jag visade mig vid hemdörren tillsammans med en kompis. När sedan min mor öppnade, utbrast hon givetvis på mödrars vis "Herregud, vad har hänt??!!!". Svaret från min kompis var tyvärr sanningsenligt: "Han har hoppat från Tranebergsbron...". Hur min mor klarade sig från att svimma är denna dag fortfarande en gåta. 

Tranebergs strand
Nere vid Tranebergs strand var på den tid detta begav sig ett mindre båtvarv med diverse fritidsbåtar. Det lades senare ned eller togs bort varefter bara en kaj där skutor brukade ligga återstod. Inget kul alls, till dess ett företag hade ett mindre förråd av stora platta stenplattor på ena delen av kajen. Med en busunges ögon kan något mer inbjudande knappast finnas. "Tänk vilket häftigt plask det blir om man kastar en platta från kajen i vattnet." Och det blev det...plask."Och titta, där ligger en ännu större platta! Tror du vi orkar?"...PLASK! Det dröjde ett tag innan vi blev jagade därifrån och lyckades med knapp mån undkomma i skogen upp mot Tranebergsslingan vill jag minnas.

Tranebergsplan
Tranebergsplan hade egentligen bara en sak av intresse för skolungarna från Alviksskolan, och det var en liten affär i vilken man hade plockgodis. Det innebar på 60-talet inte som idag att man får plocka själv i en påse, utan själva plockningen skötte den herre som ägde affären. Köparen stod alltså och pekade och sade "...en så' n, två så'na, en så'n..." o.s.v. till dess pengen var förbrukad. Godiset hade ett styckepris på 1 till 5 öre och "plockaren" adderade alltså efterhand till summan för varje godis som lades ned i påsen. Varje lunchrast var det tävling om att hinna först ned till denna affär för att köpa godis. Detta i synnehet på de dagar som man fått veckopeng. Om man inte sprang snabbt nog fick man vänta länge i en skock av barn ute i samma ärende men inne i den trånga affären.

Denna affär var belägen i huset till vänster om den trappa som går upp mot lekplatsen. I detta hus har det så länge jag minns varit en tobaksaffär på sidan mot Vidängsvägen, med olika ägare och inreding, men alltid med likartade d.v.s. tobaksprodukter som huvudinriktning. Det var bredvid denna godisaffären som av oss ungar kallades "Fruktis" eller "Fruktan". Namnet tror jag kommer från att det stod en stor skylt ovanför dörren som angav att man sålde "Frukt & Blommor", detta hade alltså förkortats först till "Fruktaffären" och sedan till "Fruktan". Om jag inte minns fel sålde butiksinnhavaren även snittblommor i samma affär, men så vitt jag minns saluförde han inte frukt.

Bredvid godisaffären låg en sybehörsaffär och närmast trappan ett litet bageri.
På 60-talet bestod Tranebergsplan av en korsning, som sedan byggdes om till rondell i vilken man brukade ha en stor julgran i mitten på vid juletid. Nu har man återigen byggt om Tranebergsplan till en korsning.

På den sida av Tranebergsplan som vätter mot skolan, där nu en vårdcentral ligger, stod det ett hyreshus. I detta fanns det tre näringsidkare och ett postkontor i bottenvåningen. På sidan mot den s.k. kyrkan låg en lampaffär som sedan utbyttes mot en affär som sålde diverse skräp av allt-i allo-järnaffärstyp. Intill järnaffären låg ett litet postkontor. I mitten av huset låg Hammargrens konditori, vad jag vill minnas en typisk servering av 40-50talsmodell med gulbrun inredning och möblering av nostalgisk cafétyp. Herr Hammargren hade ett även ett litet bageri i hörnet av Tranebergsvägen 25 och brukade varje morgon baka färska bröd och bakverk, som han transporterade till konditoriet vid Tranebergsplan.

I andra ändan av huset låg en livsmedelsaffär som hade försäljningen över disk. Hela detta hus var dåligt underhållet och förslummades allt mer, emedan näringsidkarnas verksamheter gick allt sämre. Földaktligen och slutligen revs huset, och på denna plats ligger nu en vårdcentral. Jag håller det för sannolikt att detta hus var mycket äldre än övriga i hus Traneberg och runt Tranebergsplan. Jag vill minnas att huset gav ett "äldre" intryck, men jag kan inte minnas några konkreta detaljer. Om så var fallet är det ju inte konstigt om man under "slit-och-släng" perioden under 60-70talet (och sannolikt tidigare också), bara lät huset förfalla.

I hyreshuset som har sin kortsida mot Tranebergsplan i riktning mot Kungsholmen har det funnits en hel del olika näringsidkare, jag kan komma ihåg att det varit en blomsteraffär och därefter en fiskaffär. På andra sidan Tranebergsvägen har det i husets bottenvåning varit ett en snabbtvätt och en damfrisör så länge jag minns. Intill tvätten och med sidan mot Tranebergsvägen, på 70 talet var det även en liten mörk affär. Jag vill minnas att det var en slakteributik som ägdes av en äldre herre som var intresserad av cykling. Anledningen till att jag minns detta är att en dag när affären skulle vara öppen, kunde man läsa på en lapp på dörren: "Stängt. Är och tittar på cykellopp på TV."

Bakhållens paradis
Det finns en liten gångväg mellan tunnelbanestationen (utgång mot Vidängsvägen) och Tranebergsvägen. Under min skoltid fanns inte de äldreboendehus som nu ligger ovanför denna gångväg, utan det var bara spridda träd som slutade med en brant bergskant mot gångvägen. Som var och en förstår, är en sådan brant bergskant ovanför en gångväg som gjord för olika försåt från ungar som gömmer sig på berget på de gående på gångvägen. Dels på grund av att man hade bra överblick över vem eller vilka som kommer så att man kunde noggrant välja passande mål, men kanske mest för att det var i det närmste omöjligt för den eller de attackerade att komma uppför bergskanten och fånga förövarna.

Vintertid var det givetvis snöbollar som gällde, och man kunde under väntan på nästa offer krama ihop ett snöbollsförråd ur vilket man sedan bombarderade offren så gott och fort man kunde. Strategiskt var alltid att välja äldre, som hytte med käppar och skrek fördömmande haranger, emedan de inte var mobila nog att ens försöka få tag i syndarna. Sedan var det alltid kul att härma och förvanska vad som ropats, samt återberätta det för andra kompisar som inte varit närvarande. När man var något äldre var det smällare som kastades ned, och det var tur att inte någon äldre dam fick akut hjärtstillestånd under utövandet av denna verksamhet.

Skyskrapan och St: Ansgar
KFUM-huset byggdes i mitten på 60-talet och betraktades som en ren "skyskrapa". Det blev det högsta huset i trakten och på sidan mot Vidängsvägen fanns det små fönster i trapphuset. Från det översta fönstret i detta trapphus kan man alltså kasta ut t.ex. pappersvalor eller små zeppelinare av papper för att se hur bra flygegenskaperna var.

En sport var givetvis också att kasta smällare från detta förnster och då var konsten att få dem att smälla någonstans mitt i luften. Nu var det bara två problem med detta: För det första är det ganska nervpirrande att stå och titta på en brinnande stubin, varför man tenderar att slänga smällaren för tidigt. För det andra så händer det att det kommer bilar på Vidängsvägen. Kopplar man ihop dessa två problem kommer man till slutsatsen att det mer än en gång hamnat smällare på och i närheten av passerande bilar på Vidängsvägen. Här kommer en rekommenerad flyktplan för det fallet föraren av ett fordon stannar och går ur efter en ovan nämnd incident:
Spring rakt igenom korridoren och ned i trapphuset i byggnades andra sida, och gå sedan lugnt ut och från byggnaden i riktning tunnelbanan. Att försöka hinna ned i trapphuset på sidan mot Vidängsvägen är dumt och man riskerar att möta den uppretade bilisten på väg upp i trapphuset med oanade konsekvenser. Detsamma gäller hissen. När hissdörrarna öppnas på nedervåningen riskerar man att stå öga mot öga med nämd bilist, och alla flyktvägar är då avskurna.

Bredvid KFUM-huset byggdes även en kyrka under samma tidsperiod. Jag vet inte om anledningen var kopplingen till just KFUM/KFUK, eller det faktum att det inte fanns någon annan kyrka i området. Som skolbarn blev man givetvis tvingad att i kombination med religiösa högtider bege sig till denna kyrka för att få höra Guds ord, som man inte förstod något av eller bekymrade sig om. Jag vill minnas att vid det första besöket efter byggandet, prästen lovordade det fantastiska byggnadsverket och kyrkans arkitektur. Personligen, och varande konservativ när det gäller kyrkoarkitektur, tror jag att byggnader som denna starkt medverkat till det sjunkande kyrkobesökartalen samt stigande antal utträden ur statskyrkan.

SALK-hallen
I SALK-hallen, fanns det inget direkt bus att göra, förutom att plocka bortkomna bollar som kunde användas till andra sporter. Det enda jag kan påminna mig vi ställde till i denna byggnad, var att vi hade upptäckt att ölringar var lika stora som enkronor och funkade i en läskautomat som betalningsmedel. Det gick bra första gången och jag och en kompis drack flytande godis så vi nästan mådde illa. Men någon dag senare när vi skulle upprepa bravaden och var beväpnade med en ordentlig hög ölringar blev vi tagna på bar gärning av en vaktmästare som skrämde skiten av oss med ord av typen "Polis", "stöld", "anmälan", "föräldrar", o.s.v. Vi försäkrade givetvis att det inte var vi förra gången, varför vi blev släppta då han lugnat ner sig något, och vi blev bara portade från SALK-hallen för obestämd tid, vilket inte var någon större förlust.

Brommamuggen
I den gamla biolokalen som ligger vid Alviksplan visades det varje helg på Söndagarna matineé. Det var gamla svartvita nu bortglömda klassiker som t.ex. Slaghöken, Zorro, Tarzan, Kapten Blod, Mästerdetektiven Blomqvist och denna kategori av filmer som visades på eftermiddagen, till det facila priset av 85öre. Jag vill minnas att priset senare steg till 1kr , och sedan (läs och fasa) till ockerpriset 1.25kr. I och för sig kan man tycka det var billigt, men det var mycket pengar för barn på den tiden, och stolarna och filmkvaliteten lämnade en hel del att önska. Vidare minns jag att filmerna ofta gick av, med diverse burop och visslingar som följd. Innan och under reklamfilmerna visslades det i biljetter, kastades papper och busades i största allmännhet. Inledningsfilmen från SF var alltid densamma och den kunde man utantill.
Av mig veterligt kallades i alla fall denna bio av alla ungar för "Brommamuggen". Jag har ingen förklaring till suffixet "muggen", men så kallades den i alla fall. Kanske var det bara så att den var allmänt"muggig" och detta var bakgrunden.

Små affärer i bottenvåningarna på hyreshusen.
Ofta fanns det i bottenvåningen på husen i Traneberg små butiker eller diverse näringsidkare. Dessa har till största delen försvunnit. Typiska affärsverksamheter var livsmedelsaffärer, hårfrisörer-frisörskor, bagerier, radio/TV-reparatörer, skomakare, tobaksaffärer, blomsteraffärer, bilreparatörer eller sybehörsaffärer.

Det finns givertvis ett antal olika anledningar till att de flesta av dessa affärer försvunnit. En anledning är att de boendes behov ändrats, varför det t.ex. inte finns något lokalt behov för sybehör, TV/radioreparatörer eller skomakare. Vidare är de boende mer mobila, d.v.s. de har tillgång till bil eller kan åka kollektivt till andra affärer som kan hålla både ett större utbud samt lägre priser, exempelvis stormarknader. De få butiker som finns kvar är av typen snabbköp, för något som glömts eller behövs kompletteras med efter ett större inköp någon annanstans.

Alternativt erbjuds även varor som är för små eller opraktiska att köpa långt ifrån hemmet, som cigaretter eller smågodis. Alternativt kan det röra sig om impulshandlingar eller akutbehov, varför det finns en viss marknad för t.ex. videouthyrningar och pizzerior. (med impulshandling menas t.ex.: "Det är bara skräp på TV, ska vi hyra en film?" eller "Orkar du laga mat, eller ska vi köpa pizza?"). Generellt kan dock sägas att antalet småbutiker drastiskt minskat. Denna minskning började såvitt jag minns i slutet på 60-talet, och idag återstår endast ett fåtal affärer av denna typ som tappert håller utvecklingen stången.

Om Traneberg som bostadsområde
I princip hela Traneberg består av likartade hus byggda precis före kriget. Husen är vanligen tre våningar höga, med första bostadsplanet placerat en halv trappa upp, och oftast utvändigt målade i gråbrunvitt med någon rödaktig färgton. Ovanför bostadsplanen finns en vind där varje lägenhet har ett eget vindsutrymme omgärdat med hönsnät. Källarna är av betongbunkertyp och består av ett antal rum som inhyser t.ex. en oljetank, oljepanna, cykelrum och soprum.

Lägenheterna är generellt små med dagens mått mätt, då man antagligen var mer trångbodd på 30-40-talet, då lägenheterna ritades och byggdes. Ventilationen är obefintlig och de vattenradiatorer som husen generellt är utrustade med ger en ojämn värme, resulterande att rum som ligger i hörn är kallare. En positiv sak som kan nämnas är dock att man golven var lagda med ekstavparkett av god kvalitet, (som knarrar en hel del). Hygienutrymmen, d.v.s. badrummen är små och rymmer med "nöd och näppe" en toalettstol, ett handfat och ett badkar. Anledningen är givetvis att man vid tiden då lägenheterna ritades, fäste mindre vikt vid personlig hygien och ej hade behov av en uppsjö av diverse hygenartiklar.

Köken var utrustade med gasspis och även de var tidstypiskt små, vilket säkert orsakar problem för de nu boende i området som vill ha en normalstor kyl och frys.
Trapphusen bestod av sten-betong, märkligt nog alltid målat i någon grön nyans.
Ett fåtal hus i Traneberg är byggda tidigare, och de har både bättre kvalitet i detaljer och är bättre utrustade, exempelvis husen i början av Tranebergsvägen (närmast Tranebergsbron), före fotbollsplanen. Där det finns stora och ljusa trapphus, öppna spisar i lägenheterna, speciella ventilationsfönster och bra kvalitet i detaljarbeten som bevis på dåtida hantverkskonst och stolthet.

Parkleken
För de yngre barnen i Traneberg var Parkleken ett ställe där man träffades och lekte. Det fanns två sådana i området, dels vid fotbollsplanen i början av Tranebergsvägen, samt vid Vidängsvägen. Här kunde man spela fotboll (kallades "lira jota") , spela pingis, gå på styltor eller bygga med klotsar. Jag vill även minnas att vi spelade något med en tennisboll (vanligtvis "hittad" i SALKhallen) och händerna som hette "nigger", men exakt hur det gick till har jag glömt.

Vid ett tillfälle hade parkleken vid fotbollsplanen fått ett större parti brädor (jag vet inte varifrån), som användes av oss ungar till att bygga ett mindre kojhus bredvid parkleken. Vi sågade, hamrade och byggde så gott vi kunde, vilket slutligen resulterade i vad jag idag skulle rubricera som ett mindre ruckel med inbyggd labyrint. Detta ruckel stod kvar förvånansvärt länge utan att bli förstört, antagligen beroende på att traktens alla ungar deltagit i byggandet och ville därmed inte att det skulle förstöras.

Vid parkleken vid fotbollsplanen fanns det en knädjup bassäng som flitigt användes under sommartid då det var riktigt varmt. Så vitt jag minns finns denna grunda bassäng kvar än i dag.
Vid parkleken vid Vidängsvägen fanns det en liten grusfotbollsplan som var omgiven med ett högt Gunnebostängsel. Denna gick under benämningen "kaninburen", och det var antingen rena lervällingen eller torrt och fruktansvärt dammigt. Men spelade fotboll gjorde man i alla fall, till mödrarnas fasa. Det var ju de som fick tvätta kläderna som antingen var geggiga eller dammiga, fulla av grus och givetvis ofta i kombination med "hål på knäna".

Fotbollsplanen vid början av Tranebergsvägen spolades vintertid till isbana och det spelades hockey därstädes. Problemet var att det bara var snövallar runt om den spolade isen, varför det försvann en massa puckar i snön som aldrig stod att finna. Det viktiga var i alla fall att kunna skjuta slagskott, ju hårdare dest häftigare, emedan det faktum att man knappt kunde stå på skridskorna var helt ointressant. 

Tranans ungdomsgård
Tranebergs ungdomsgård låg i Margaretelundsbacken med ingång på kortsidan av huset. Vad som låg på ingångsvåningen kommer jag inte ihåg, men eftersom marken lutar ganska bra där huset är placerat, misstänker jag att det inte kunde finnas några fönster på detta plan och földaktligen lämade sig dessa utrymmen bara till förvaringslokaler av olika slag.

På andra våningen låg en liten kafeteria och det stod även ett flipperspel på denna våning. Att spela flipper var en egen konst, och det fanns olika spelstilar och lokala mästare på att spela. Flipperspelet i sig självt var en hiskelig elektromekanisk manick som lät som en riddare i rustning som dansar breakdance. Det fanns två sätt att undvika att den pengahungriga manicken slukade alla veckopengarna: Antingen kunde man "tilta" spelet när poängräkneverket visade rätt slutsiffra, som man visste skulle ge frispel. För den oinsatte i flipperspelets ädla konst kanske bör informeras om att "tilta" innebär att man våldför sig på spelet till den grad att det tiltlod som spelet är utrustat med , omedelbart avbryter poängräkningen samt vidare spel med aktuell kula. Det andra sättet var att bända ut masonitskivan i en hörnet på baksidan av spelet och pilla på en liten grunka till dess man hörde ett välkänt och välkommet "klonk", som innebar att man fått frispel.

Den översta våningen var ett enda stort rum med en scen. På vardagarna brukade det i detta rum vara uppställt några pingisbord, men antalet bord var få och antalet besökare på ungdomsgården många, varför det var sällsynt att man fick tillfälle att spela. På helgerna brukade man ha någon artist eller band som spelade. De artister som uppträdde kunde vara t.ex. trollkonstnärer eller fakirer som knappast erbjöd någon underhållning av högre kvalitet. Om det var något band som spelade brukade man tvingas erlägga någon entreavgift för att få komma in. Jag vill minnas att det var trångt, varmt och mycket hög volym som gällde. Sannolikt stördes de boende i närliggande hus ordentligt.

I de högsta årskurserna kom även alkohol in i bilden, och då i synnerhet "mellis", vilket var benämningen på mellanöl, som var den mest åtkomliga drycken för syftet att bli berusad. Ty på denna tid detta begav sig, mot mitten på 70-talet, under nyfikenhetens och tuffhetens fana, gällde det att komma över så många mellis som möjligt och förbruka dem på fredagskvällen. Om man dessutom lyckats hälla i sig så många att man mått illa som följd därav, var det extrapoäng att inhämta under skvallret i skolan på måndagen.

Jag och några kompisar besökte några gånger Lillsjönäs ungdomsgård som var belägen utanför vårt ordinarie område, nästan borta vid Abrahamsberg. Därvidlag kom vi i kontakt med ungdomar som både var äldre än vi, nyttjade alkoholhaltiga drycker omåttligt, samt hade en fot inne på lämplig korrektionsanstalt. Den erfarenheten lärde åtminstånde mig en del om priset av tuffhet, och var gränsen till ren kriminalitet går.

Hockeybilder
I mitten på 60-talet och under några år var det populärt att samla hockeybilder vintertid, d.v.s. bilder på hockeyspelarna i dåtidens hela elitserie. Jag tror att det totalt rörde sig om ca 200 bilder. Dessa bilder köptes i förpackningar om tre tillsammans med ett tuggummi, vanligtvis i "Fruktan" eller någon tobaksaffär. Det var alltid en spänning att öppna dessa förpackningar för att se om det innehöll några sällsynta bilder. En del bilder var det överskott på (och de bilderna hade nästan inget bytesvärde), emedan andra var mycket sällsynta. Om man började närma sig att få en komplett samling av alla spelarna, kunde man köpa ett tomt album i vilket bilderna skulle klistras in lagvis. Hade man lyckats fylla ett helt album med alla bilder, kunde man skicka in det till bild-tuggummiföretaget och få ett pris/belöning som jag vill minnas var 100kr, en rent astronomisk summa pengar för en pojke i grundskolan på 60-talet. Problemet med samlandet av dessa bilder, var bara att företaget kontrollerade givetvis hur många fulla album det var möjligt att få. Detta genom att bara trycka upp ett mycket begränsad och kontrollerad serie av de sällsyntaste bilderna.

Klädsel
Med stigande ålder och grundskoleklass fick tidens mode givetvis inflytande på klädseln. I de yngre klasserna spelade det ingen större roll hur man var klädd. Det var några spridda modevågor t.ex. med en typ av konstiga hattar man skulle ha (av Povel Ramel-typ med massa påklistrade märken), eller polotröjor av syntetmaterial, men inga större trender att tala om. Men i och med hippievågen, blev det populärt att klä sig i afghanpäls, och en del kompisar köpte sådana. Sedan kom dåtidens discomode in i bilden och det blev populärt med platåpjuck och utsvängda jeans. En del var så utsvängda att man hade tvingats sy i speciella tygstycken från knäna i en v-form, varför dessa jeans kallades v-jeans. Det fanns i alla fall speciellt populära butiker i innerstaden till vilka traktens ungomar vallfärdade för att inhandla kläder, som t.ex. Gul och Blå.

Passformen på jeansen var mycket viktig, och det skulle vara så "tight" som möjligt, på gränsen till att det inte gick att dra på sig byxorna. Hittade man inga passande jeans i första affären gick man vidare till nästa o.s.v. till dess ett par jeans av rätt märke, med rätt passform, rätt längd och trendriktig design hade hittats. Det kunde bli ett himla letande i de (kanske 10), accepterade butikerna som stod till buds. Byxorna skulle givetvis även vara så långa att de täckte hela platådojjan. Vid inomhusbruk, och med avtagna dojjor var det följdaktligen som att ha två för långa koniska jeanstygpåsar hängande från knäna. Vintertid och ute, blev givetvis tygpåsarna blöta och frös sedan till is. Man undrar vad det var för ett snille som uppfann detta mode. Kanske kan man bli rik på att börja tillverka jeans med tre ben också, och lansera detta som mode.